SEMESTERDRÖMMEN SOM BLEV EN MARDRÖM

.

Hej vänner🖤

.

När jag skriver detta är jag hemma och i säkerhet igen men är helt slut. Vi kom hem igår kväll efter ett dygn i Grekland som jag bara vill glömma och sudda ur minnet. Bilderna från hur vi flydde från katastrofen går på repeat i hjärnan, det går inte att sluta tänka på. Henke och jag och barnen pratar konstant om händelseförloppet, det är som att vi måste gå igenom detta om och om igen.

.

Vi hade bara varit på Rhodos (Kiotari Beach) och vårt hotel Hilton Lindian Village i två dygn när allt blev en mardröm. På lördagsmorgonen kände vi att det skulle bli en väldigt varm och väldigt blåsig dag. Jag såg som snöflingor av vit aska som singlade runt i luften och även aska på vår uteplats och visste att det var för att det pågick en skogsbrand ett par timmar bort i bergen. Kände en viss oro redan då, det pga en kombo med den där blåsten från bergen och askan men vi såg inget mer så vi gjorde som alla andra på vår resort. Vi gick och åt vår frukost och sen vidare ner till poolområdet. Det var hett och rätt skönt med den där hårda vinden men plötsligt tog den tag i bladen på min pocket som jag läste, sidorna försvann ner mot stranden och min skjorta som jag hängt över en solbädd fladdrade iväg i en rabatt. Då försvinner solen och det blir mulet och jag vänder mig om och kikar upp mot himlen och ser att det är inte moln, det är tjock rök. Jag har nu aska i ansiktet och på kroppen och jag säger åt Henke att du måste gå till receptionen och kolla vad som händer! Detta är inte normalt någonstans och han tycker jag överdriver lite men gör som jag säger. Jag är nu ordentligt orolig och springer iväg bort från poolen och runt restaurangen så jag ser berget bakom och ser då att det brinner kanske bara 500 m bort. Runt mig har de andra gästerna också börjat att spana uppåt och många filmar och fotar den märkliga grå/gul/orangea himlen. Jag förstår där och då att vi måste bort NU. Det är jättebråttom. Det syns bara en helikopter över branden i bergen och det är inte svårt att lista ut att torkan, hettan och hårda vinden kommer dra ner den till oss och det kommer gå fort. En liten helikopter kan omöjligt släcka denna enorma brand som rasar ned mot oss nu. Det går även snabbt att räkna ut att alla dessa turister på vårt och alla andra fullbokade hotel i Kiotari plus personal plus lokalbefolkning snart måste fly och min hjärna säger mig att det här blir tillsammans en katastrof. Nu är det jag och min älskade familj som är med om det här hemska som man bara har läst om! Bilder av katastrofbränder man sett filmer från fladdrar förbi i minnet; Californien, Australien. Bilköerna och paniken. Och folk förstår inte vad som väntar här runt mig, det filmas och det fotas – men vi måste ju fly!

.

Snabbt drar jag upp Moje och Bea från poolen och rafsar ihop telefoner och ringer Henke  medans vi springer upp mot vår svit och skriker Du måste fixa en hyrbil eller en taxi  på direkten för vi måste härifrån!!! Jag är som radiostyrd och tankarna är plötsligt kristallklara.  Ingen annan gäst eller personal verkar förstå vad som händer men vi möter Henke på vägen upp och nu ser jag att han börjar fatta också. Han ser rädd ut och börjar leta taxinummer på sin Iphone. Kvällen innan var vi till Lindos, en större by någon mil bort och det tog 45 min att få en taxi och då var inte ens nödläge.. Snabbt in på sviten och rafsa ihop grejer  i några väskor, mycket fick vi lämna kvar. Möter den brittiska  mamman i sviten bredvid som kommer ut och undrar om familjen verkligen ska åka? Tjejen i den lilla exklusiva solglasögonbutiken hade ju  precis sagt till dem att inte oroa sig. Jag ropar  över axeln att Nej vi tänker inte stanna,  flyr vi  i onödan så är det så men nu åker vi!  Nu fort med barnen efter upp mot receptionen och jag blundar och hoppas att det ska stå några taxibilar där. Då dånar det till i högtalarna och hotellet uppmanar oss alla att bara ta det lugnt och vi ska inte oroa oss, branden hotar inte vår resort..

.

Uppe vid receptionen är det kanske 4-5 familjer och bara en taxi. En större taxibus, som redan är bokad, står och väntar på en familj som ska till Rhodos flygplats. Annars syns inte en bus eller taxi eller någon form av transport till och vi är mitt ute på landsbygden. 150 m bort ca ligger huvudvägen som går efter kusten. Bakom vägen är det skog och där, ännu närmre, är nu branden! Jag springer in till receptionen och vrålar nu  – Give us a taxi NOW! Bus! Personalen tittar på mig med konstig tom blick. De ser liksom förvirrade ut och de gör ingenting? Säger bara ”calm calm” men ser samtidigt chockade ut. ”Men va faan Henke vrålar jag nu, får du tag i någon taxi eller!? Vi måste ju åka!!” Jag springer ut igen och är helt fokuserad på att nu måste jag ha tag i någon som kan köra oss, vem som helst. Vad som helst. Då känner jag hettan från branden, det är plötsligt typ 70 grader varmt. Moje får panik, tårarna sprutar och han börjar gallskrika att Mamma jag inte vill brinna upp! Jag känner också paniken  och skriker till Bea att ta hand om Moje och springer ner på parkeringen. Vem kan skjutsa oss?? Några städerskor åker iväg i en bil, de stannar inte när jag viftar. En äldre hotellanställd står där och manar ”calm, calm, bus are coming” och jag tänker bara att den där bussen ser jag inte nu och jag är i Grekland och där kan bussar ta timmar att få och vi är säkert flera tusen som snartsnartsnart måste bort härifrån!

Då kommer polisbilen och två poliser störtar ut. De springer ut mot oss med livrädda blickar och viftar och vrålar ”NI MÅSTE EVAKUERA NUUUU!” Fast på grekiska men jag fattar ju och jag blir nu också livrädd. Hetsigt och runtrunt springer de på ett konstigt sätt, de har väl också panik för ingen verkar ju fatta allvaret. Då ser jag att den där taxin som ska till flygplatsen plötsligt åker iväg och jag springer bredvid allt jag kan i mina flipflops på vägen och knäpper mina händer och gråter och vädjar ”Please pleeease take us with you!” genom rutan och jag får ögonkontakt med chauffören men den kör iväg och jag tappar precis all kraft. Då plötsligt stannar den. Jag vågar knappt tro att det är så men taxin backar och dörren öppnas för mig. Jag vrålar upp mot hotellet åt Henke och barnen att springa ner på en gång och då är det fler som ser oss och kommer ner och också vill med så klart. Det blir nästans slagsmål där men jag håller med armen för dörren och  tänker bara att jag var först och det är mina barn och min familj som ska med den här jävla taxin. En äldre fransk gammal dam i 80-årsåldern i blå baddräkt (det var allt hon fick med sig) med sina två barnbarn är snabbt framme och de trängs in och får också plats och sen gasar vi iväg. Vi lämnar Kiotari och åker någonstans till en buss-station (Lindos?) Jag minns inte den resan. Vi hoppar ur taxin och familjen som ska till flygplatsen får ta en bus dit då den grekiska taxichauffören insett att han måste tillbaka och hjälpa till. Vi tar en lokalbuss till Rhodos stad tillsammans med den franska damen med barnbarnen, Nästan alla andra säten är lediga. Vi är  nu i säkerhet och vi sitter där tysta i våra badkläder och stinker rök och är i chock och ser i bakrutan hur rökpelaren på himlen försvinner ju längre vi åker. Vi lyckas hitta ett hotelrum i Rhodos gamla stad över natten (Hos den helt fantastiska engelsmannen Duncan som tillsammans med sin fru och svärmordriver det varma underbara lilla hotellet Spirit of the Knights) och Henke lyckas få de sista fyra platserna hem på ett Sun classflyg igår.

.

.

Tog en bild utanför hotellet innan poliserna kom. Där på parkeringen skulle evakueringsbussen komma. Borta vid vita huset går stora vägen. Bakom den berget och elden.

.

Jag har hittat en tjej på TikTok som också var gäst på Lindian Village. Här har ni parkeringen när katastrofen är ett faktum, här har ni vår pool när vi uppmanades att bara ta det lugnt och det var säkert och här när larmet gick (Då var vi inte kvar). Här har ni när hon och de andra gästerna äntligen lämnar vårt hotel och de åker förbi den parkerade lastbilen ni ser på min bild ovan. Elden var alltså precis vid hotellet när räddningen slutligen kom.

.

Vi har fått besked om att hotellet brunnit och nu försöker vi bara smälta allt som hänt. Katastrofen på Rhodos och medkänslan för alla drabbade på ön. Rädslan och paniken. Tacksamhet över att vi  och många med oss klarade sig. Att vi är hemma. Känns som vi åkt runt i en karusell de senaste dygnen. Två dygn fick vi på vår efterlängtade semester innan mardrömmen kom. Fortfarande är inte branden under kontroll och jag uppmanar verkligen er som har en bokad resa att inte åker ner till Rhodos nu innan den är det. Flygplatsen är överfull av människor som flytt branden och som sover på golvet där🖤

..

KRAM

.

.